Om mig

Jag heter Åsa och lever med man, två barn och en hund i Vetlanda. Jag har utbildat mig till instruktör och medicinsk yogalärare och yogaterapeut under två år vid Institutet för för Medicinsk yoga i Stockholm. Jag har även specialutbildat mig inom stress och utmattning inom medicinsk yoga som diplomerad stresscoach och även specialisering inom gravidyoga. Tidigare har jag arbetat som legitimerad sjukgymnast sedan år 2000. Jag landade i ett rejält utmattningssyndrom våren 2012 och efter det var det fullt fokus på att läka på alla plan. Jag hade tidigare gått på kundaliniyoga (hos Göran Boll som sedan vidareutvecklade Mediyoga) i början av 2000-talet och kände att detta kunde var min väg att läka. Att det skulle ge mig så mycket på alla plan hade jag inte anat.

Efter att jag landade i ett utmattningssyndrom våren 2012 så började jag förstå att jag behövde tänka om hur jag levde mitt liv. Jag hade tappat bort vem jag var på insidan och trodde egentligen inte att jag hade behov av ngt speciellt alls. Alla andra hade behov men jag - nej, jag kunde väl anpassa mig. Jag tyckte att alla andra orkade och klarade ju så mycket. Varför kändes det som jag inte klarade någonting alls? Som att jag bara kämpade och kämpade men det blev aldrig tillräckligt. Vad gör man när kroppen tar slut och det inte går att gå mer än 20 m utan att hjärtat rusar som man sprungit ett maratonlopp. När benen är som spagetti och darrar vid minsta fysiska påfrestning. När händerna och benen skakar så fort man varit uppe en stund eller inte ätit på en timma. När man känner sig panikstressad bara någon nämner något som ska ske senare idag eller försöker lägga över lite "normalt" vardagsansvar på en själv,  som att posta ett brev eller ringa ett telefonsamtal. När kroppen har totalt energislut?

Duktig flicka- ja, det hade jag ju alltid varit sa ju alla andra men jag tyckte inte själv att det var ngt speciellt. Det hade ju gått så lätt. Att vara effektiv och flexibel var inget jag ens tänkte på att jag var. Men vad händer när man bara måste vända ut och in på sig själv för att förstå varför man hamnar i en utmattning. Det första man tänker på är kanske sitt arbete och det har ju förstås sin beskärda del. Men vi är ju så mycket mer. Vår fysiska, mentala och emotionella kropp samarbetar hela tiden och balanserar oss på diverse sätt. Problem kan visa sig i någon utav delarna och ofta visas det i vår emotionella kropp- våra känslor. Men om vi inte lyssnar på våra känslor, om vi blåser bort dem, inte vill kännas vid dem eller accepterar dem.  Tycker att att det är ju bara jag som är så jobbig och knasig som känner så här, det är väl mig det är fel på. Ja, vad händer då?

Oftast börjar det visa sig i olika kroppsliga symtom för på något sätt vill ju kroppen få oss att förstå att vi gör ngt eller utsätter oss själva för något som vi inte mår bra av. Vi varken lyssnar på, är medvetna om eller har hand om våra behov. 

Jag hade massor med fysiska symtom men dom går ju också trycka undan, vem har tid med sådant. Och mina känslor, ja dom varken lyssnade jag på eller accepterade. För om jag accepterade dom för mig själv då hade jag definitivt värderat mig själv som både svagare och än mindre värd. Har man inte accepterat känslorna ens för sig själv då är det inte så lätt för någon annan att förstå. Jag blev sjuk från och till av minsta bakterie, levde för att orka varje dag och hade bla problem med tjut och lock för öronen, yrsel, muskelryckningar och extrem trötthet.

                                        

Jag hade ju gått i väggen en gång för många år sedan 2003 men en kortare variant. Då handlade det egenligen om att jag fick en panikångestattack och blev livrädd för jag förstod inte vad det var. Jag var borta någon vecka från jobbet men trappade sedan sakta upp arbetet som tidigare. I efterhand var det mer något jag kände mer skam över än lärdom och utveckling. Det var inget jag ville kännas vid riktigt. Det som kom ut av den gången var i alla fall att jag tog tag i något jag länge haft i bakhuvudet - att börja på yoga. Jag letade efter något i närheten av där jag bodde och landade på Insitutet för Mediyoga i Stockholm. Där gick jag ett par år och kände att när jag var där i yogan då var jag ju jag på riktigt och det härliga lugnet efteråt var fantastiskt. Jag fick erbjudande att påbörja yogalärarutbildningen redan då. Men, jag blev rädd och hoppade av i sista minuten. Jag tror att långt därinne förstod jag att detta skulle påverka mig på riktigt och vad skulle hända då...

I och med min utmattning 2012 började jag ta upp och praktisera yoga hemma. Meditationen och yogan var det jag kände att jag mådde bra av. Tillslut började jag känna att detta kunde vara min väg framåt ut i ljuset ( och inte tillbaka). Efter mycket om och men kunde jag påbörja kursen inom medicinsk yoga som en rehabilitering för mig. Och jag är så tacksam för att detta löste sig.

Jag som alltid strävat efter att allt liksom ska blir klart och att det ska bli så skönt när något är färdigt, börjar förstå att det inte är så min resa ser ut. Jag ser nu mitt liv som en ständig uteckling som aldrig ska sluta, ett evigt lärande och att riktingen i livet för mig är glädje, tillräcklighet , hållbarhet, kärlek, tillit, egenvärde och lust. Det är inte att uppnå målet som är viktigast, utan resan dit och hur jag mår och kan glädjas på vägen. Jag har också insett att jag har en högsensitiv personlighet vilket hjälpt mig att förstå och acceptera mina behov och mig själv precis som jag är. Att jag kan se mina underbara gåvor, använda mig av dem och inte se dem som svaghet.

Yogan har hjälpt mig att börja lyssna på den där inre rösten som inte alltid är lätt att höra (som jag kört över i så många år) och jag tränar på att lita på den inre rösten oavsett vad andra eller mitt ego säger eller förväntar sig.

Att helt enkelt leva från mitt hjärta och lyssna på det med tillit!